"I don't get angry, I grow brain tumours instead"

Citat av den briljante Woody Allen som vi såg en film av ikväll igen. Denna gång hos mig med Mylene och Kim Vi såg Manhattan från 1979, i svartvitt. Den var helt okej. Det kan aldrig bli helt åt helvete om han står för regin. Men verkligen inte en av de bättre. Lite corny slut, det blev han och den 17-åriga tjejen, surprise surprise. Well, han är väl känd för att vara lite halvpeddo. Handlingen fick mig att tänka lite på 500 days of summer, för övrigt en av de bästa filmerna jag sett på senaste tiden. Mest för att den öppnade upp mina ögon för något jag inte helt har tänkt på förut. Hur två personer i en relation eller dejtingsituation kan se på det hela så annorlunda. För tjejen i filmen var Allen den rätte, det var helt självklart. Men han ville aldrig helt ha henne och blev kär i en annan efter flera månader av velande. Det är så absurt att en person kan tänka att det här är mitt livs kärlek och den andre bara tänker att det är kul för stunden. Och det finns liksom ingen rättvisa i kärlek. En person kan vara jätteälskad av någon men inte få den som den egentligen vill ha. Att kärlek kan vara enkelriktad. Det sjuka i det.