Sista dagen

Sista dagen i Köpenhamn idag. Jag är uppe med tuppen. Och ja, det ska erkännas, fortfarande full från igår.

Senaste veckan har känts helt annorlunda än förut. Hela terminen har jag och Hanna beklagat oss för varandra: "Fan var man än går i det här huset så får man aldrig vara ifred, man ska alltid stöta på folk". Den här veckan har man fått vara ifred. För så många har åkt hem. Det har varit så tyst och lugnt i kollegiet senaste veckan. De enda galna festerna jag hört är de jag själv varit på. Man stöter inte längre på 15 pers när man går till Bilka. Man kanske träffar en. Skönt på ett sätt, men samtidigt så sorgligt. Jag är både glad och ledsen för att jag åker idag. Mest glad. För att jag får träffa familj och vänner igen. Leva "vanligt" liv igen. Ledsen för att lämna de fina som är kvar här. Så många nya personer jag träffat senaste veckorna bara. Saknaden efter folk gör liksom ont i hjärtat på riktigt.

I helgen fick jag besök av världens finaste Edina. Vi gjorde allt jag tycker om med Köpenhamn, jag försökte visa henne det bästa. Promenera genom stadsdelarna, äta lunch på favoritcaféerna, glass i Nyhavn, Christiania och middag+förfest som slutade i fest i lägenheten. Det var Mikes sista kväll och jäklar vad det firades. Vad som hände är luddigt men jag minns att den polska vodkan var i farten igen. Och kvällen slutade med att jag och Edina stal min rumskompis matlåda med köttfärssås och gömde bevisen i ugnen.

Igår kväll ordnade Tomasz avskedsfest för mig i sin lägenhet. Federica, Anna, Zeno, Aleks, Alex, Maurice, Arthur, Romuald var där. Samt nya ansikten. Det var kul. Jag kramade alla så mycket jag kunde hela kvällen. Snart är det hejdå. Vi hamnade på Sam's bar och sjöng karaoke. Sultans of swing som ingen förutom jag kunde vilket bara gjorde det extra pinsamt. Sen tidernas mest lyckade efterfest (not) utan alkohol eller mat. Sova tre timmar, vakna av att solen skiner för starkt och fortfarande känna sig på lyset. Nej festandet får lugna ner sig nu. Jag är en sliten kvinna. Vill sova i 200 år.

Om några timmar kommer pappa och hämtar i bil.

Tänk att det är slut nu. Hejdå till Danmark och hejdå till studentlivet och hejdå till människor från världens alla hörn. Jag har lärt känna en ny stad, nya kulturer och framförallt mig själv mer. Inget blev som jag trodde. Så glad att jag gjorde det här. I världens finaste stad. Men jag tror inte att vi är klara med varann, jag och Köpenhamn. På återseende.

Sista veckan

Sitter på Paludan för kanske sista gången. Här hade vi avskedslunch för Hanna i måndags med Zeno och Romuald. Här panikpluggade jag och Hanna flera gånger. Här, på precis denna plats jag sitter på nu, satt jag en kväll själv när en amerikan gjorde mig sällskap. Han var resande runt jorden, smart och trevlig. Vi satt och pratade en stund när en kille kom och frågade om han kunde få sockerströaren. Och sen satte sig ner vid oss. Jag trodde först att han raggade på amerikanen (han hade läderbrallor). Men han började berätta om sin exflickvän som var en slampa (ja han sa 'slut'). Amerikanen blev sur för att han började prata om sex inför en främmande kvinna (jag tydligen). De började argumentera tills amerikanen tog upp sin poesibok och sa till bulgaren: Prata inte med mig. Jag försökte efter 2 timmars avbrott återgå till plugget. Många minnen i denna stad...

I måndags var alltså Hannas sista dag. Jag kan inte i ord beskriva hur sorgligt det var att hon skulle åka. Vi har levt som siamesiska tvillingar här. Vi städade lägenheten hela dagen. På kvällen avskedsmiddag. Zeno, Federica, Romuald, Tomasz och Kim kom. Vi hade lagat pasta bolognese och tänkte ha en lugn och mysig kväll (även om vi laddat upp med x antal vinflaskor). Sen vet jag inte vad som hände. Kanadensaren Mike passerade fönstret och ville joina. Sen kom en polack till. Sen trillade människor in. Och POLSK VODKA i alla dess former. Vi spelade King's cup och shotsen haglade. Sammanfattning av kvällen: Efter att under middagen ha berättat för italienarna om vår astråkiga danska rumskompis skrev en av dem på svarta tavlan (det är som en vägg i vardagsrummet): "Here lives an asshole. He does wear glasses, guess his name? Don't smoke fucking Danes". Amerikanen klättrade upp på köksskåpen som kan vara det smutsigaste som finns. Folk kastade blåbär. Sen spelkort. Hela kortleken utspridd över vardagsrummet. Nelly Furtados Maneater började spelas och killarna började skrika att det var min sång (?!) hur spreds det ryktet till Köpenhamn kan man fråga sig... Hanna däckade mitt i sin egen fest i mitt rum. Jag och Zeno hade kuddkrig. Helt plötsligt dök en av italienarna upp som hade åkt hem och skulle komma tillbaka först om ett par veckor och alla blev helt galna. Zeno tog på sig Wandas klänning och tog av sina byxor under. Kanadenasren kissade från balkongen. När Zeno tar av sig klänningen och går runt i kallingar kliver vår danska rumskompis in genom dörren. Och stannar framför svarta tavlan och läser vad som står. Jag ville dö. Till slut däckade jag och Zeno på soffan och folk gick hem. Vi lyssnade på Mumford and sons (finns ingen musik som påminner mig så mycket om det här halvåret som de) och jag började störtböla och Z fick trösta mig halva natten. Vaknade 5.30 av mitt larm. Varför? För att vi skulle följa Hanna till Katrup. Och hon hade inte satt nåt larm. Hade inte vi gått upp och väckt henne hade hon missat sitt flyg. Lyckat! På flygplatsen började jag grina igen. Men jag ska hälsa på henne i L.A. så fort jag har pengar och det är ju ändå nåt roligt att se fram emot.

Igår var Kims sista dag. Min typ sista närmaste vän som skulle åka. Vi hängde hela dagen och på kvällen när vi skulle säga hejdå blev det gråtfest igen. Har i alla fall lärt mig detta av den här upplevelsen: Vänner är så otroligt viktiga. Och kan förändra ens syn på livet.

Idag är en fixardag och imorgon kommer fina Edina hit och det är jag himla glad för. Gänget ville göra en bilresa till Skagen och Århus lördag-måndag men jag kan inte hänga. Lika bra det. Jag och Edina får göra Köpenhamn osäkert på egen hand istället.

Juni

Jag kan inte fatta att nästan hela juni försvunnit. Jag kan verkligen inte fatta att jag varit här i snart fem månader. Tiden har gått så förbannat fort samtidigt som det känns som att jag levt ett helt liv här. Har jag inte det? Det här livet är inte likt något annat jag varit med om.

Jag trodde att jag skulle åka till Köpenhamn för att vandra gatorna själv och fundera över livet och lära känna mig själv samt en del danskjävlar. Det blev inte alls så. Den här terminen har inte varit så mycket Danmark egentligen. Den har mer öppnat mig till världen. Jag har varit del av något slags internationellt kollektiv. Levt tvättäkta studentliv. Inte varit själv mer än ca 1 sekund. Inte varit Nelly Sax utan The Swedish girl in the house. Aldrig träffat människor från så många olika länder förut. Så många fördomar som försvunnit och en del som faktiskt bekräftats. Som att italienare verkligen äter pasta till lunch och middag (i alla fall fattiga studenter). Men också att de är bland de varmaste och mest genuina människorna jag träffat. Och australiensare är typ glada jämt. Och älskar vegemite. Träffat amerikaner från New Jersey som älskar Bruce Springsteen. Polacker som dricker vodka i princip varje dag. Men herregud vad mycket jag lärt mig av allt detta. Önskar att alla kunde göra en sån här resa.

Men när jag tänker på hur det skulle vara att leva det här livet i fem månader till. Nej tack. Skjut mig nu. Jag skulle aldrig orka. Sånt pseudoliv. Festa 2-5 dagar i veckan, vara bakis resten av dagarna. Har ägnat mig så lite åt intellektuella aktiviteter att det känns konstigt att skriva det här blogginlägget för att jag måste använda mitt svenska språk till något. Jag känner mig helt urtvättad. Vet att jag behöver rutiner och vardag och nyttigheter igen. Men det är dubbelt. Samtidigt svårt att föreställa sig ett liv roligare än att ha all fritid i världen, bo i samma hus som alla sina kompisar och festa och ägna sig åt nöjen hela tiden. Det är verkligen som Alfons farmor säger, att man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men svårt att säga det till sig själv: Nej, Nelly nu måste du hem och ha lite tråkigt igen.

Juni har varit kanske mer fartfyllt än alla andra månader? Alla har varit klara med sina tentor och haft ännu mer tid än innan att göra saker. Vi har försökt passa på att göra så mycket turistiga saker som möjligt innan vi åker hem.

I början av juni var jag i Berlin med Hanna, Giacomo, Tomasz och Romauld. Det var en extremt spontan resa som bokades ca 2 dagar innan vi åkte. Vi tog 7-timmarsbuss en fredagmorgon kl. 06.30. Gick ut kvällen innan och sov ej. Klev på bussen full. Inget jag rekommenderar andra att göra. Var halvt död hela dagen. Tog bussen tillbaka söndag kväll. Vi hann med sightseeing, festande och trött flummande eftersom alla var helt slut hela resan.

Jag har besökt Rosenborgs slott, Louisiana, Rundetårn, åkt båttur, vandrat genom alla stadsdelar, haft grillkvällar på gården, flumkvällar i Christiania, cyklat till stranden...

I måndags hade Wanda avskedslunch/middag. Det var även Mylenes sista dag. Vi samlades ett gäng hos Wanda och Zeno, åt och drack från fyra på eftermiddagen till sena natten. Och på kvällskvisten när vi skulle säga hejdå slog sorgen till och jag bara började storböla. Har i princip inte gråtit sen jag kom hit men det var som att vrida en kran. Herregud. Jag grät i säkert 3 timmar non stop. Vi lyssnade på ledsna låtar och allt bara kom över mig. Jag kommer inte se de här människorna. På lång tid. Jag som träffat de varje dag i fem månader. Zeno tog min anteckningsbok och började försöka läsa mina anteckningar på svenska för att få mig att börja skratta och han lyckades verkligen men sen började jag bara grina ännu mer. Tårarna strömmade tills jag somnade. Vaknade och såg ut som en panda. I torsdags var Marlies avskedskväll. Imorgon kommer Hannas. Hon är utan tvekan den jag kommer att sakna mest. Vi har spenderat varje vaken minut ihop sen vi kom hit. Har aldrig kommit någon så nära så fort. Hon har varit en sån otroligt bra vän så det finns inte. Vi har nog inte bråkat en enda gång sen vi kom hit. Vi har skrattat ihjäl oss ihop, berättat hemligheter, gråtit, spytt, ramlat, däckat på golvet, rest, sovit, lyssnat på musik... Herregud. Vi har gjort en spellista med musik som påminner oss om den här tiden. Jag bara vet att jag kommer sitta hemma i Stockholm och lyssna på den och kolla på bilder från den här tiden och gråta.

Måste gå nu och handla mat på Netto. Kanske sista gången med Hanna :(

Puss och kram från Signalhuset.

Koldskål och ymerdrys

Sitter i köket och äter dansk frukost. Inte för att det är morgon. Men jag vaknade för inte så länge sen. Tror jag behövde vila upp mig efter helgens bravader.

I fredags var det på't igen. Distortion höll till i Vesterbro. Jag, Hanna, Mylene, Wanda, Marlies och Daniel käkade pannkakor hos oss, drack österrikisk scnhapps och taggade för att gå ut i regnet. Självklart var det inte lika bra drag på fredagen med tanke på att regnet kom och gick under hela kvällen. Men vi hade kul. Stod och dansade på gatorna Sen mötte vi upp grabbarna (=italienska maffian+polsk kille). Sen blev det dramatiskt. En av killarnas brorsa var på besök och hade druckit alldeles för mycket och kollapsade på gatan. Medan ambulans kom stod jag och väntade i en telefonhytt när tre okända italienare tränger in mig i den varpå en av killarna i vårt gäng lackar totalt. Herregud. Sen blev det öl på bar för att slippa regnet och letande efter taxi alldeles för länge.

I lördags var det sista dagen för Distortion. Vi tog oss ut till nordligaste delen av Amager som såg ut som världens ände. Folk festade på fält och i gamla industriområden. Vi var inte på samma nivå som folket (=knarkade) så vi drog in till stan och åkte hem till en dansk kille i Nörrebro som hade förfest.

I söndags var vi zombier. Men på kvällen skulle ett stort gäng från huset till Christiania så jag, Hanna och Mylene hakade på. Vi satt vid vattnet i en stor cirkel av 15 pers och folk blev ju mer och mer flummiga kan man säga... Höga människor kan verkligen skratta åt vad som helst. Sen drog vi till jazzklubben i Christiania som alltid är fullpackad men skön. Efter åkte många till en brasa på stranden, men jag hade vemkangåsnabbasttävling med en av italienarna och den ledde hem och man vill ju inte förlora.

Igår tog vi det lugnt på riktigt i alla fall. Jag lagade trerätters till Hanna och Mylene och sen kollade vi på min favoritfilm of all times, Mermaids med Cher och Winona Ryder. Sen planerande av Berlinresa med polska killen som visade sitt rum där han hade 48 flaskor vodka som han tagit med sig hemifrån när han flyttade hit. Vodkan är ju dyrare här vet ni. Innan vi gick hem fick vi ägg från hans föräldrars hönsfarm.

Idag tänkte jag utnyttja mitt gymkort som har möglat i min plånbok i för många veckor nu. Ikväll tysk middag hos Wanda vars pojkvän är på besök.

Adjö.

The hangover

Igår var det dags för Distortion! Vi skulle fira att vi var klara med våra tentor så vi började dricka sangria vid 16-tiden på eftermiddagen. Jag, Hanna, Wanda, Marlies, Mylene och Zeno. Innan vi kom ut stod tre tomma kartonger med vin på bordet så ni kan ju ana nivån på gänget. Vi slog rekord med att vara packade innan klockan åtta. Igår var festivalen i Nörrebro och jäklar vilket drag det var. Gatorna var avstängda från trafik och överallt var fulla och glada danskar. Man kunde köpa mat och dryck i stånd och i varje gatuhörn fanns en dj som spelade musik. Folk dansade bokstavligen runt på gatan. Det var sån bra stämning. Efter ytterligare inköp av vin på Netto minglade vi runt i kvarteren. Folk blev tappade på vägen och nya kom och kvällen slutade med brodans följt av gitarrspelande i nån dansk killes lägenhet i Frederiksberg. Wonderwall alltså, vilken orginell efterfestssång.

Samarkanda

Sitter på bibblan med Wanda och Marlies och håller på att hungra ihjäl. Orkar inte läsa om den fula ankungen just nu, vill hellre ÄTA anka. Min hjärna är icke vid liv. Det blev en senare natt inatt än jag hade trott. Eller det blev morgon. Inte bara på grund av plugg. Så att säga. Älskar även att gardinen i mitt rum slutar halvvägs av fönstret. Bara lite ljust va! Lyssnar på Thåströms senaste skiva och dör för att vissa låtar är så bra.

Hela den här dagen kommer gå i pluggets tecken. Jag är dock inte berättigad att klaga eftersom jag nu i fyra månader endast ägnat mig åt nöjen. Igår var första kvällen vi stannade hemma för att plugga när de andra gick ut och festade. Ändå var jag tvungen att klaga lite. Nåja. Imorgon ska jag laga en tre-rätters för att jag förlorat ett vad. Nästa vecka tror Hanna och Mylene att de kommer få köttmiddag men knappast! Idag börjar Distortion här i Kph, en stor musikfestival som pågår i flera dagar. Ska försöka pallra mig iväg på den när uppsatsen är klar.

Nej här blir inga kloka ord skrivna. Nu ska jag äta.

Sverige

Sitter och pluggar med Hanna i vardagsrummet. Framför oss jordgubbar. Och hela natten.

Lyssnar på Kents Sverige och blir stört nostalgisk. Jag är verkligen jättetrött på Sverige på många sätt. Och jag vet inte om jag kommer att stanna där hela livet. Men nu börjar jag se fram emot att komma hem i sommar. Det börjar bli dags för detta studentliv att ta slut. Dags att sluta vara en myra i en myrstack. Slippa springa in i folk var man än går, tvättstugan, affären, tunnelbanan. Men det har sina fördelar. Ganska skönt att bo 1 sekund ifrån alla sina kompisar. Men vi börjar känna att drar ihop sig nu. Folk börjar planera för sina hemresor. Jag kommer sakna en del människor här så galet mycket. Men jag har ju platser att hälsa på i alla fall. L.A., Quebec, Wien, Milano och Australien. Om man bara hade oändligt med pengar? Ett senare problem.