Sitter på Paludan för kanske sista gången. Här hade vi avskedslunch för Hanna i måndags med Zeno och Romuald. Här panikpluggade jag och Hanna flera gånger. Här, på precis denna plats jag sitter på nu, satt jag en kväll själv när en amerikan gjorde mig sällskap. Han var resande runt jorden, smart och trevlig. Vi satt och pratade en stund när en kille kom och frågade om han kunde få sockerströaren. Och sen satte sig ner vid oss. Jag trodde först att han raggade på amerikanen (han hade läderbrallor). Men han började berätta om sin exflickvän som var en slampa (ja han sa 'slut'). Amerikanen blev sur för att han började prata om sex inför en främmande kvinna (jag tydligen). De började argumentera tills amerikanen tog upp sin poesibok och sa till bulgaren: Prata inte med mig. Jag försökte efter 2 timmars avbrott återgå till plugget. Många minnen i denna stad...
I måndags var alltså Hannas sista dag. Jag kan inte i ord beskriva hur sorgligt det var att hon skulle åka. Vi har levt som siamesiska tvillingar här. Vi städade lägenheten hela dagen. På kvällen avskedsmiddag. Zeno, Federica, Romuald, Tomasz och Kim kom. Vi hade lagat pasta bolognese och tänkte ha en lugn och mysig kväll (även om vi laddat upp med x antal vinflaskor). Sen vet jag inte vad som hände. Kanadensaren Mike passerade fönstret och ville joina. Sen kom en polack till. Sen trillade människor in. Och POLSK VODKA i alla dess former. Vi spelade King's cup och shotsen haglade. Sammanfattning av kvällen: Efter att under middagen ha berättat för italienarna om vår astråkiga danska rumskompis skrev en av dem på svarta tavlan (det är som en vägg i vardagsrummet): "Here lives an asshole. He does wear glasses, guess his name? Don't smoke fucking Danes". Amerikanen klättrade upp på köksskåpen som kan vara det smutsigaste som finns. Folk kastade blåbär. Sen spelkort. Hela kortleken utspridd över vardagsrummet. Nelly Furtados Maneater började spelas och killarna började skrika att det var min sång (?!) hur spreds det ryktet till Köpenhamn kan man fråga sig... Hanna däckade mitt i sin egen fest i mitt rum. Jag och Zeno hade kuddkrig. Helt plötsligt dök en av italienarna upp som hade åkt hem och skulle komma tillbaka först om ett par veckor och alla blev helt galna. Zeno tog på sig Wandas klänning och tog av sina byxor under. Kanadenasren kissade från balkongen. När Zeno tar av sig klänningen och går runt i kallingar kliver vår danska rumskompis in genom dörren. Och stannar framför svarta tavlan och läser vad som står. Jag ville dö. Till slut däckade jag och Zeno på soffan och folk gick hem. Vi lyssnade på Mumford and sons (finns ingen musik som påminner mig så mycket om det här halvåret som de) och jag började störtböla och Z fick trösta mig halva natten. Vaknade 5.30 av mitt larm. Varför? För att vi skulle följa Hanna till Katrup. Och hon hade inte satt nåt larm. Hade inte vi gått upp och väckt henne hade hon missat sitt flyg. Lyckat! På flygplatsen började jag grina igen. Men jag ska hälsa på henne i L.A. så fort jag har pengar och det är ju ändå nåt roligt att se fram emot.
Igår var Kims sista dag. Min typ sista närmaste vän som skulle åka. Vi hängde hela dagen och på kvällen när vi skulle säga hejdå blev det gråtfest igen. Har i alla fall lärt mig detta av den här upplevelsen: Vänner är så otroligt viktiga. Och kan förändra ens syn på livet.
Idag är en fixardag och imorgon kommer fina Edina hit och det är jag himla glad för. Gänget ville göra en bilresa till Skagen och Århus lördag-måndag men jag kan inte hänga. Lika bra det. Jag och Edina får göra Köpenhamn osäkert på egen hand istället.
torsdag 28 juni 2012
söndag 24 juni 2012
Juni
Jag kan inte fatta att nästan hela juni försvunnit. Jag kan verkligen inte fatta att jag varit här i snart fem månader. Tiden har gått så förbannat fort samtidigt som det känns som att jag levt ett helt liv här. Har jag inte det? Det här livet är inte likt något annat jag varit med om.
Jag trodde att jag skulle åka till Köpenhamn för att vandra gatorna själv och fundera över livet och lära känna mig själv samt en del danskjävlar. Det blev inte alls så. Den här terminen har inte varit så mycket Danmark egentligen. Den har mer öppnat mig till världen. Jag har varit del av något slags internationellt kollektiv. Levt tvättäkta studentliv. Inte varit själv mer än ca 1 sekund. Inte varit Nelly Sax utan The Swedish girl in the house. Aldrig träffat människor från så många olika länder förut. Så många fördomar som försvunnit och en del som faktiskt bekräftats. Som att italienare verkligen äter pasta till lunch och middag (i alla fall fattiga studenter). Men också att de är bland de varmaste och mest genuina människorna jag träffat. Och australiensare är typ glada jämt. Och älskar vegemite. Träffat amerikaner från New Jersey som älskar Bruce Springsteen. Polacker som dricker vodka i princip varje dag. Men herregud vad mycket jag lärt mig av allt detta. Önskar att alla kunde göra en sån här resa.
Men när jag tänker på hur det skulle vara att leva det här livet i fem månader till. Nej tack. Skjut mig nu. Jag skulle aldrig orka. Sånt pseudoliv. Festa 2-5 dagar i veckan, vara bakis resten av dagarna. Har ägnat mig så lite åt intellektuella aktiviteter att det känns konstigt att skriva det här blogginlägget för att jag måste använda mitt svenska språk till något. Jag känner mig helt urtvättad. Vet att jag behöver rutiner och vardag och nyttigheter igen. Men det är dubbelt. Samtidigt svårt att föreställa sig ett liv roligare än att ha all fritid i världen, bo i samma hus som alla sina kompisar och festa och ägna sig åt nöjen hela tiden. Det är verkligen som Alfons farmor säger, att man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men svårt att säga det till sig själv: Nej, Nelly nu måste du hem och ha lite tråkigt igen.
Juni har varit kanske mer fartfyllt än alla andra månader? Alla har varit klara med sina tentor och haft ännu mer tid än innan att göra saker. Vi har försökt passa på att göra så mycket turistiga saker som möjligt innan vi åker hem.
I början av juni var jag i Berlin med Hanna, Giacomo, Tomasz och Romauld. Det var en extremt spontan resa som bokades ca 2 dagar innan vi åkte. Vi tog 7-timmarsbuss en fredagmorgon kl. 06.30. Gick ut kvällen innan och sov ej. Klev på bussen full. Inget jag rekommenderar andra att göra. Var halvt död hela dagen. Tog bussen tillbaka söndag kväll. Vi hann med sightseeing, festande och trött flummande eftersom alla var helt slut hela resan.
Jag har besökt Rosenborgs slott, Louisiana, Rundetårn, åkt båttur, vandrat genom alla stadsdelar, haft grillkvällar på gården, flumkvällar i Christiania, cyklat till stranden...
I måndags hade Wanda avskedslunch/middag. Det var även Mylenes sista dag. Vi samlades ett gäng hos Wanda och Zeno, åt och drack från fyra på eftermiddagen till sena natten. Och på kvällskvisten när vi skulle säga hejdå slog sorgen till och jag bara började storböla. Har i princip inte gråtit sen jag kom hit men det var som att vrida en kran. Herregud. Jag grät i säkert 3 timmar non stop. Vi lyssnade på ledsna låtar och allt bara kom över mig. Jag kommer inte se de här människorna. På lång tid. Jag som träffat de varje dag i fem månader. Zeno tog min anteckningsbok och började försöka läsa mina anteckningar på svenska för att få mig att börja skratta och han lyckades verkligen men sen började jag bara grina ännu mer. Tårarna strömmade tills jag somnade. Vaknade och såg ut som en panda. I torsdags var Marlies avskedskväll. Imorgon kommer Hannas. Hon är utan tvekan den jag kommer att sakna mest. Vi har spenderat varje vaken minut ihop sen vi kom hit. Har aldrig kommit någon så nära så fort. Hon har varit en sån otroligt bra vän så det finns inte. Vi har nog inte bråkat en enda gång sen vi kom hit. Vi har skrattat ihjäl oss ihop, berättat hemligheter, gråtit, spytt, ramlat, däckat på golvet, rest, sovit, lyssnat på musik... Herregud. Vi har gjort en spellista med musik som påminner oss om den här tiden. Jag bara vet att jag kommer sitta hemma i Stockholm och lyssna på den och kolla på bilder från den här tiden och gråta.
Måste gå nu och handla mat på Netto. Kanske sista gången med Hanna :(
Puss och kram från Signalhuset.
Jag trodde att jag skulle åka till Köpenhamn för att vandra gatorna själv och fundera över livet och lära känna mig själv samt en del danskjävlar. Det blev inte alls så. Den här terminen har inte varit så mycket Danmark egentligen. Den har mer öppnat mig till världen. Jag har varit del av något slags internationellt kollektiv. Levt tvättäkta studentliv. Inte varit själv mer än ca 1 sekund. Inte varit Nelly Sax utan The Swedish girl in the house. Aldrig träffat människor från så många olika länder förut. Så många fördomar som försvunnit och en del som faktiskt bekräftats. Som att italienare verkligen äter pasta till lunch och middag (i alla fall fattiga studenter). Men också att de är bland de varmaste och mest genuina människorna jag träffat. Och australiensare är typ glada jämt. Och älskar vegemite. Träffat amerikaner från New Jersey som älskar Bruce Springsteen. Polacker som dricker vodka i princip varje dag. Men herregud vad mycket jag lärt mig av allt detta. Önskar att alla kunde göra en sån här resa.
Men när jag tänker på hur det skulle vara att leva det här livet i fem månader till. Nej tack. Skjut mig nu. Jag skulle aldrig orka. Sånt pseudoliv. Festa 2-5 dagar i veckan, vara bakis resten av dagarna. Har ägnat mig så lite åt intellektuella aktiviteter att det känns konstigt att skriva det här blogginlägget för att jag måste använda mitt svenska språk till något. Jag känner mig helt urtvättad. Vet att jag behöver rutiner och vardag och nyttigheter igen. Men det är dubbelt. Samtidigt svårt att föreställa sig ett liv roligare än att ha all fritid i världen, bo i samma hus som alla sina kompisar och festa och ägna sig åt nöjen hela tiden. Det är verkligen som Alfons farmor säger, att man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men svårt att säga det till sig själv: Nej, Nelly nu måste du hem och ha lite tråkigt igen.
Juni har varit kanske mer fartfyllt än alla andra månader? Alla har varit klara med sina tentor och haft ännu mer tid än innan att göra saker. Vi har försökt passa på att göra så mycket turistiga saker som möjligt innan vi åker hem.
I början av juni var jag i Berlin med Hanna, Giacomo, Tomasz och Romauld. Det var en extremt spontan resa som bokades ca 2 dagar innan vi åkte. Vi tog 7-timmarsbuss en fredagmorgon kl. 06.30. Gick ut kvällen innan och sov ej. Klev på bussen full. Inget jag rekommenderar andra att göra. Var halvt död hela dagen. Tog bussen tillbaka söndag kväll. Vi hann med sightseeing, festande och trött flummande eftersom alla var helt slut hela resan.
Jag har besökt Rosenborgs slott, Louisiana, Rundetårn, åkt båttur, vandrat genom alla stadsdelar, haft grillkvällar på gården, flumkvällar i Christiania, cyklat till stranden...
I måndags hade Wanda avskedslunch/middag. Det var även Mylenes sista dag. Vi samlades ett gäng hos Wanda och Zeno, åt och drack från fyra på eftermiddagen till sena natten. Och på kvällskvisten när vi skulle säga hejdå slog sorgen till och jag bara började storböla. Har i princip inte gråtit sen jag kom hit men det var som att vrida en kran. Herregud. Jag grät i säkert 3 timmar non stop. Vi lyssnade på ledsna låtar och allt bara kom över mig. Jag kommer inte se de här människorna. På lång tid. Jag som träffat de varje dag i fem månader. Zeno tog min anteckningsbok och började försöka läsa mina anteckningar på svenska för att få mig att börja skratta och han lyckades verkligen men sen började jag bara grina ännu mer. Tårarna strömmade tills jag somnade. Vaknade och såg ut som en panda. I torsdags var Marlies avskedskväll. Imorgon kommer Hannas. Hon är utan tvekan den jag kommer att sakna mest. Vi har spenderat varje vaken minut ihop sen vi kom hit. Har aldrig kommit någon så nära så fort. Hon har varit en sån otroligt bra vän så det finns inte. Vi har nog inte bråkat en enda gång sen vi kom hit. Vi har skrattat ihjäl oss ihop, berättat hemligheter, gråtit, spytt, ramlat, däckat på golvet, rest, sovit, lyssnat på musik... Herregud. Vi har gjort en spellista med musik som påminner oss om den här tiden. Jag bara vet att jag kommer sitta hemma i Stockholm och lyssna på den och kolla på bilder från den här tiden och gråta.
Måste gå nu och handla mat på Netto. Kanske sista gången med Hanna :(
Puss och kram från Signalhuset.
tisdag 5 juni 2012
Koldskål och ymerdrys
Sitter i köket och äter dansk frukost. Inte för att det är morgon. Men jag vaknade för inte så länge sen. Tror jag behövde vila upp mig efter helgens bravader.
I fredags var det på't igen. Distortion höll till i Vesterbro. Jag, Hanna, Mylene, Wanda, Marlies och Daniel käkade pannkakor hos oss, drack österrikisk scnhapps och taggade för att gå ut i regnet. Självklart var det inte lika bra drag på fredagen med tanke på att regnet kom och gick under hela kvällen. Men vi hade kul. Stod och dansade på gatorna Sen mötte vi upp grabbarna (=italienska maffian+polsk kille). Sen blev det dramatiskt. En av killarnas brorsa var på besök och hade druckit alldeles för mycket och kollapsade på gatan. Medan ambulans kom stod jag och väntade i en telefonhytt när tre okända italienare tränger in mig i den varpå en av killarna i vårt gäng lackar totalt. Herregud. Sen blev det öl på bar för att slippa regnet och letande efter taxi alldeles för länge.
I lördags var det sista dagen för Distortion. Vi tog oss ut till nordligaste delen av Amager som såg ut som världens ände. Folk festade på fält och i gamla industriområden. Vi var inte på samma nivå som folket (=knarkade) så vi drog in till stan och åkte hem till en dansk kille i Nörrebro som hade förfest.
I söndags var vi zombier. Men på kvällen skulle ett stort gäng från huset till Christiania så jag, Hanna och Mylene hakade på. Vi satt vid vattnet i en stor cirkel av 15 pers och folk blev ju mer och mer flummiga kan man säga... Höga människor kan verkligen skratta åt vad som helst. Sen drog vi till jazzklubben i Christiania som alltid är fullpackad men skön. Efter åkte många till en brasa på stranden, men jag hade vemkangåsnabbasttävling med en av italienarna och den ledde hem och man vill ju inte förlora.
Igår tog vi det lugnt på riktigt i alla fall. Jag lagade trerätters till Hanna och Mylene och sen kollade vi på min favoritfilm of all times, Mermaids med Cher och Winona Ryder. Sen planerande av Berlinresa med polska killen som visade sitt rum där han hade 48 flaskor vodka som han tagit med sig hemifrån när han flyttade hit. Vodkan är ju dyrare här vet ni. Innan vi gick hem fick vi ägg från hans föräldrars hönsfarm.
Idag tänkte jag utnyttja mitt gymkort som har möglat i min plånbok i för många veckor nu. Ikväll tysk middag hos Wanda vars pojkvän är på besök.
Adjö.
I fredags var det på't igen. Distortion höll till i Vesterbro. Jag, Hanna, Mylene, Wanda, Marlies och Daniel käkade pannkakor hos oss, drack österrikisk scnhapps och taggade för att gå ut i regnet. Självklart var det inte lika bra drag på fredagen med tanke på att regnet kom och gick under hela kvällen. Men vi hade kul. Stod och dansade på gatorna Sen mötte vi upp grabbarna (=italienska maffian+polsk kille). Sen blev det dramatiskt. En av killarnas brorsa var på besök och hade druckit alldeles för mycket och kollapsade på gatan. Medan ambulans kom stod jag och väntade i en telefonhytt när tre okända italienare tränger in mig i den varpå en av killarna i vårt gäng lackar totalt. Herregud. Sen blev det öl på bar för att slippa regnet och letande efter taxi alldeles för länge.
I lördags var det sista dagen för Distortion. Vi tog oss ut till nordligaste delen av Amager som såg ut som världens ände. Folk festade på fält och i gamla industriområden. Vi var inte på samma nivå som folket (=knarkade) så vi drog in till stan och åkte hem till en dansk kille i Nörrebro som hade förfest.
I söndags var vi zombier. Men på kvällen skulle ett stort gäng från huset till Christiania så jag, Hanna och Mylene hakade på. Vi satt vid vattnet i en stor cirkel av 15 pers och folk blev ju mer och mer flummiga kan man säga... Höga människor kan verkligen skratta åt vad som helst. Sen drog vi till jazzklubben i Christiania som alltid är fullpackad men skön. Efter åkte många till en brasa på stranden, men jag hade vemkangåsnabbasttävling med en av italienarna och den ledde hem och man vill ju inte förlora.
Igår tog vi det lugnt på riktigt i alla fall. Jag lagade trerätters till Hanna och Mylene och sen kollade vi på min favoritfilm of all times, Mermaids med Cher och Winona Ryder. Sen planerande av Berlinresa med polska killen som visade sitt rum där han hade 48 flaskor vodka som han tagit med sig hemifrån när han flyttade hit. Vodkan är ju dyrare här vet ni. Innan vi gick hem fick vi ägg från hans föräldrars hönsfarm.
Idag tänkte jag utnyttja mitt gymkort som har möglat i min plånbok i för många veckor nu. Ikväll tysk middag hos Wanda vars pojkvän är på besök.
Adjö.
fredag 1 juni 2012
The hangover
Igår var det dags för Distortion! Vi skulle fira att vi var klara med våra tentor så vi började dricka sangria vid 16-tiden på eftermiddagen. Jag, Hanna, Wanda, Marlies, Mylene och Zeno. Innan vi kom ut stod tre tomma kartonger med vin på bordet så ni kan ju ana nivån på gänget. Vi slog rekord med att vara packade innan klockan åtta. Igår var festivalen i Nörrebro och jäklar vilket drag det var. Gatorna var avstängda från trafik och överallt var fulla och glada danskar. Man kunde köpa mat och dryck i stånd och i varje gatuhörn fanns en dj som spelade musik. Folk dansade bokstavligen runt på gatan. Det var sån bra stämning. Efter ytterligare inköp av vin på Netto minglade vi runt i kvarteren. Folk blev tappade på vägen och nya kom och kvällen slutade med brodans följt av gitarrspelande i nån dansk killes lägenhet i Frederiksberg. Wonderwall alltså, vilken orginell efterfestssång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)