Sista dagen i Köpenhamn idag. Jag är uppe med tuppen. Och ja, det ska erkännas, fortfarande full från igår.
Senaste veckan har känts helt annorlunda än förut. Hela terminen har jag och Hanna beklagat oss för varandra: "Fan var man än går i det här huset så får man aldrig vara ifred, man ska alltid stöta på folk". Den här veckan har man fått vara ifred. För så många har åkt hem. Det har varit så tyst och lugnt i kollegiet senaste veckan. De enda galna festerna jag hört är de jag själv varit på. Man stöter inte längre på 15 pers när man går till Bilka. Man kanske träffar en. Skönt på ett sätt, men samtidigt så sorgligt. Jag är både glad och ledsen för att jag åker idag. Mest glad. För att jag får träffa familj och vänner igen. Leva "vanligt" liv igen. Ledsen för att lämna de fina som är kvar här. Så många nya personer jag träffat senaste veckorna bara. Saknaden efter folk gör liksom ont i hjärtat på riktigt.
I helgen fick jag besök av världens finaste Edina. Vi gjorde allt jag tycker om med Köpenhamn, jag försökte visa henne det bästa. Promenera genom stadsdelarna, äta lunch på favoritcaféerna, glass i Nyhavn, Christiania och middag+förfest som slutade i fest i lägenheten. Det var Mikes sista kväll och jäklar vad det firades. Vad som hände är luddigt men jag minns att den polska vodkan var i farten igen. Och kvällen slutade med att jag och Edina stal min rumskompis matlåda med köttfärssås och gömde bevisen i ugnen.
Igår kväll ordnade Tomasz avskedsfest för mig i sin lägenhet. Federica, Anna, Zeno, Aleks, Alex, Maurice, Arthur, Romuald var där. Samt nya ansikten. Det var kul. Jag kramade alla så mycket jag kunde hela kvällen. Snart är det hejdå. Vi hamnade på Sam's bar och sjöng karaoke. Sultans of swing som ingen förutom jag kunde vilket bara gjorde det extra pinsamt. Sen tidernas mest lyckade efterfest (not) utan alkohol eller mat. Sova tre timmar, vakna av att solen skiner för starkt och fortfarande känna sig på lyset. Nej festandet får lugna ner sig nu. Jag är en sliten kvinna. Vill sova i 200 år.
Om några timmar kommer pappa och hämtar i bil.
Tänk att det är slut nu. Hejdå till Danmark och hejdå till studentlivet och hejdå till människor från världens alla hörn. Jag har lärt känna en ny stad, nya kulturer och framförallt mig själv mer. Inget blev som jag trodde. Så glad att jag gjorde det här. I världens finaste stad. Men jag tror inte att vi är klara med varann, jag och Köpenhamn. På återseende.
