Juni

Jag kan inte fatta att nästan hela juni försvunnit. Jag kan verkligen inte fatta att jag varit här i snart fem månader. Tiden har gått så förbannat fort samtidigt som det känns som att jag levt ett helt liv här. Har jag inte det? Det här livet är inte likt något annat jag varit med om.

Jag trodde att jag skulle åka till Köpenhamn för att vandra gatorna själv och fundera över livet och lära känna mig själv samt en del danskjävlar. Det blev inte alls så. Den här terminen har inte varit så mycket Danmark egentligen. Den har mer öppnat mig till världen. Jag har varit del av något slags internationellt kollektiv. Levt tvättäkta studentliv. Inte varit själv mer än ca 1 sekund. Inte varit Nelly Sax utan The Swedish girl in the house. Aldrig träffat människor från så många olika länder förut. Så många fördomar som försvunnit och en del som faktiskt bekräftats. Som att italienare verkligen äter pasta till lunch och middag (i alla fall fattiga studenter). Men också att de är bland de varmaste och mest genuina människorna jag träffat. Och australiensare är typ glada jämt. Och älskar vegemite. Träffat amerikaner från New Jersey som älskar Bruce Springsteen. Polacker som dricker vodka i princip varje dag. Men herregud vad mycket jag lärt mig av allt detta. Önskar att alla kunde göra en sån här resa.

Men när jag tänker på hur det skulle vara att leva det här livet i fem månader till. Nej tack. Skjut mig nu. Jag skulle aldrig orka. Sånt pseudoliv. Festa 2-5 dagar i veckan, vara bakis resten av dagarna. Har ägnat mig så lite åt intellektuella aktiviteter att det känns konstigt att skriva det här blogginlägget för att jag måste använda mitt svenska språk till något. Jag känner mig helt urtvättad. Vet att jag behöver rutiner och vardag och nyttigheter igen. Men det är dubbelt. Samtidigt svårt att föreställa sig ett liv roligare än att ha all fritid i världen, bo i samma hus som alla sina kompisar och festa och ägna sig åt nöjen hela tiden. Det är verkligen som Alfons farmor säger, att man måste ha tråkigt ibland för att uppskatta det roliga. Men svårt att säga det till sig själv: Nej, Nelly nu måste du hem och ha lite tråkigt igen.

Juni har varit kanske mer fartfyllt än alla andra månader? Alla har varit klara med sina tentor och haft ännu mer tid än innan att göra saker. Vi har försökt passa på att göra så mycket turistiga saker som möjligt innan vi åker hem.

I början av juni var jag i Berlin med Hanna, Giacomo, Tomasz och Romauld. Det var en extremt spontan resa som bokades ca 2 dagar innan vi åkte. Vi tog 7-timmarsbuss en fredagmorgon kl. 06.30. Gick ut kvällen innan och sov ej. Klev på bussen full. Inget jag rekommenderar andra att göra. Var halvt död hela dagen. Tog bussen tillbaka söndag kväll. Vi hann med sightseeing, festande och trött flummande eftersom alla var helt slut hela resan.

Jag har besökt Rosenborgs slott, Louisiana, Rundetårn, åkt båttur, vandrat genom alla stadsdelar, haft grillkvällar på gården, flumkvällar i Christiania, cyklat till stranden...

I måndags hade Wanda avskedslunch/middag. Det var även Mylenes sista dag. Vi samlades ett gäng hos Wanda och Zeno, åt och drack från fyra på eftermiddagen till sena natten. Och på kvällskvisten när vi skulle säga hejdå slog sorgen till och jag bara började storböla. Har i princip inte gråtit sen jag kom hit men det var som att vrida en kran. Herregud. Jag grät i säkert 3 timmar non stop. Vi lyssnade på ledsna låtar och allt bara kom över mig. Jag kommer inte se de här människorna. På lång tid. Jag som träffat de varje dag i fem månader. Zeno tog min anteckningsbok och började försöka läsa mina anteckningar på svenska för att få mig att börja skratta och han lyckades verkligen men sen började jag bara grina ännu mer. Tårarna strömmade tills jag somnade. Vaknade och såg ut som en panda. I torsdags var Marlies avskedskväll. Imorgon kommer Hannas. Hon är utan tvekan den jag kommer att sakna mest. Vi har spenderat varje vaken minut ihop sen vi kom hit. Har aldrig kommit någon så nära så fort. Hon har varit en sån otroligt bra vän så det finns inte. Vi har nog inte bråkat en enda gång sen vi kom hit. Vi har skrattat ihjäl oss ihop, berättat hemligheter, gråtit, spytt, ramlat, däckat på golvet, rest, sovit, lyssnat på musik... Herregud. Vi har gjort en spellista med musik som påminner oss om den här tiden. Jag bara vet att jag kommer sitta hemma i Stockholm och lyssna på den och kolla på bilder från den här tiden och gråta.

Måste gå nu och handla mat på Netto. Kanske sista gången med Hanna :(

Puss och kram från Signalhuset.