Jahopp. Då har man börjat morgonen på gymmet igen. Jag vet inte vad som flugit i mig men just nu ÄLSKAR jag att springa. Har sprungit fyra dagar i rad och mina ben känns som att de väger 100 kilo var och jag vet att jag borde vila nån dag från träningen men jag kan inte låta bli. Byggde upp en sån förbannad energi som liksom bara väntade på att komma ut efter att jag blev frisk. Dessutom, vad finns det för ursäkter för att inte träna om man bor 1 min från ett gym?
I onsdags kväll var vi hemma hos Kim och förade. Förutom att nånstans under "förandet" insåg alla att de faktiskt inte ville gå ut. Så jag gick hem och sov istället. Det var bland de smartaste besluten på länge. Men nån kväll ska vi gå dit, till Francis Pony som har två cocktails för 60 spänn varje onsdag, fredag, lördag!
Igår dansk kulturkurs med temat "dansk musik". Konstig föreläsning. Vi fick höra gammal folkmusik, Outlandish och Olsen Brothers i en salig röra.
Igår kväll österrikisk middag hos Marlies. Hennes bror var på besök från Wien och Sophie, Zeno, Hanna, Wanda, Anders, Morten och Daniel var där. Vi fick potatissoppa och kokad kvarg stekt i brödsmulor. Sjukt otippat och gott. Sen lekte vi lekar resten av kvällen som ett gäng barn och jag fick vara dj. Zeno fäller alltid de roligaste kommentarerna. Vi skulle kunna skriva en hel bok med hans citat. Klassiker: Marlies är vegeterian men äter fisk ibland; "You know Marlies, fishes are animals too". En gång när vi frågade honom om nåt hänt med en tjej han träffade sa han: "Maybe yes. Maybe no". Nu kommer jag inte ihåg fler, men varje gång vi har middag dyker nåt nytt konstigt upp.
Sen har jag tagit det ödesdigra beslutet att införskaffa en cykel. Alla danskjävlar cyklar ju och nu har alla i min omgivning här i huset också skaffat cykel så jag känner att det är ett måste. Jag kommer darra som ett asplöv första gången jag sätter mig på sadeln. Jag har inte cyklat sen jag var 17 år och nästan slog ihjäl mig när jag ramlade av en cykel i Skåne. Minns fortfarande känslan av panik när hjulen började vingla åt olika håll och jag VISSTE att jag skulle träffa asfalten med en jävla smäll. Iförd världens minsta sommarklänning och inge hjälm. Jag gled längs vägen. Flera meter kändes det som. Skrapade upp varenda kroppsdel. Kände blodet på örat, sen armarna, var nära på att svimma när jag såg hur det strilade från knäskålarna. Min ena fot svullnade upp till dubbel storlek. Jag kunde inte gå ordentligt i flera veckor efteråt. Sen dess har jag inte suttit på en cykel. Förutom sorten som är monterad i golvet då.
Nu måste jag läsa retorikläxan. I solen. På min vackra betongloftgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar